I media diskuteras lite så och då det lågaffektiva bemötandet. Men vad är det och hur kan en lärare använda sig av det?
Vad är lågaffektivt bemötande?
Från början utvecklades den här metoden för att möta barn med autism och intellektuella funktionsnedsättningar. Grunden är att istället för att trappa upp konflikter (tänk sätta hårt mot hårt) så möter man personens känslor för att skapa en lugn miljö.
Problemet är inte personen som skapar oro utan omgivningen som reagerar på oron. Istället söks verktyg för att hantera, utvärdera och förändra så att konflikten inte trappas upp.
Kritik mot metoden finns självklart också. De som förespråkar metoden menar att den dämpar oro och kanske tom våld. Kritiken från lärare kan vara att den underminerar lärarens kontroll, auktoritet och handlingsutrymme.
Vilken nytta kan en lärare ha av detta?
Så frågan är vad man som lärare skall tro om detta? Är det en mirakelmetod eller bara en banal och förenklad idé att hetsiga situationer skall kunna mötas med en mjukare framtoning?
Sanningen kanske kan ligga någonstans mittemellan i den där gråzonen av mjukt och hårt som många lärare dagligen balanserar mellan.
Elever som exempelvis ligger i autismspektrat men som inte har ett våldsamt fysiskt beteende kan kanske bli hjälpta av att bli bemötta lugnande istället för upptrissande.
Däremot bör det alltid finnas en gräns för när det hetsiga och fysiskt våldsamma kan mötas med lågaffektivitet.
Det kan nog vara så att vi lärare kan på sin höjd inspireras av metoden och möjligtvis tillämpa den i vissa situationer. Men lärare är inte psykologer och varken lärare eller rektorer kan på egen hand avgöra om denna metod är rätt eller fel. Där kommer det alltid behövas legitimitet och stöd från de centrala organisationerna i skolan.
